barkas

Orienteringen börjar med att jag och två kompisar går vilse på vägen till orienteringen. Men efter ett par telefonsamtal hit och dit så kommer man fram till startpunkten, som ligger runt 2 kilometer (fast jag skulle snarare beskriva det som en åtta kilometer lång väg av ren lidelse) från vår skola. Alla andra som hittade hade cykel så det blev bara jag och dessa två kvar och vi föddes alla tre utan lokalsinne.

Men iallafall, vi kommer fram och jag lägger ifrån mig nycklarna och får starta ganska snart senare.

Orienteringen gick lite sådär halvt åt helvete som det kan göra ibland men jag gjorde mitt bästa och ingen kan begära mer än så, så jag tänker inte gå runt och älta över det där.

När man utmattad kommer fram till startpunkten igen och man får gå hem så det är bara att hasa sig tillbaka längs vägen full av lidelse. Jag och Nattis går där och blir snart uppcyklade av en Fredrik som för sin väg bredvid oss och allt är ändå lite frid och fröjd trots allt. We did it! Så när vi äntligen kommer fram till skolan igen och jag ska till mitt skåp och hämta mina saker så bah:

-NOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOO! *sträcker upp armar och haka mot skyn och blundar som i tecknad film ni vet*

Snälla Fredrik låter mig låna hans cykel (tack så mycket) så jag gör det enda jag kan göra och tar mig tillbaka till startpunkten längs vägen av lidelse. Jag måste bara få flika in med lite klagomål här också. Cykeln var nämligen en liiten mountainbike och den hade punka i både fram- och bakdäck. Men det var väldigt mycket bättre än att gå så jag är evigt tacksam ändå såklart. När jag äntligen anländer med krampande vadmuskler så är gymnastikläraren inte kvar. Han bil stod dock på sin plats så jag antog att han var ute i skogen och samlade ihop kontrollerna igen. Så det jag gjorde var att jag lade mig ner i en grop och pratade med iPod sålänge. Men det var ett par riktigt mysiga 40 minuter trots allt. Eftermiddagssol, mysig grop, musik och vila. Det var inte hemskt så att säga.

När Lasse äntligen kommer så får jag mina nycklar och jag trampar cykeln hem till Fredrik igen. Sedan var det bara bussresan till Väsby kvar och nu har jag suttit här ett tag. Skönt.

En ganska jobbig dag dvs men det gäller att hålla humöret uppe och inte sura sönder situationen, för i alla onda ting bor något positivt. Tänk på all härlig tid jag fått med min iPod, den extra motionen och den massiva solen jag sög i mig. Jag kommer vara så brun imorgon.