barkas

Vem som helst hade sett på dig och undrat vad det där var för mupp. Vem som helst som inte kände dig dvs. För vi som känner dig vet precis vilken mupp du är.
Du som fick hela din värld upplyst bara av att hålla en cactus lime i handen. Du som pratar så dålig engelska att till och med läraren börjar skratta. Du som stolt kommer till skolan med ståtlig hitlerfrilla.
Du som bjuder på dig själv mer än någon annan, så mycket att man undrar om det blir något kvar åt dig själv. Du som inte alls tycker jag luktar bajs. Du som kör moppe som någon som aldrig ens sett skymten av en trafikregelbok och som nästan har dödat mig hundra gånger om just därför (och jag har åkt moppe med dig typ en gång stumpan).  
Du som kommer fram och kramar en helt utan en specifik anledning, och vi som kramar tillbaka just för att det finns så mycket anledning.

Och nu är du helt borta, du har raderat dig själv. Samma dag träffade vi dig och du var ditt glada bekymmersfria jag. Killen som lever livet, killen som ger andra anledning att leva. Den siste att ge vika. Att vakna upp på lördagen och se alla statusar om dig på facebook, att se alla inlägg folk skrivit i din logg. Att tänka "Fan vad konstigt det måste kännas för honom, sen när han kommer hem igen och ser vad alla skrivit". För Micke kan ju inte vara död, det kan inte ha varit honom de hittat vid spåret. Klart han kommer tillbaka, så att jag kan krama om honom och berätta hur dum han är som skrämde oss alla sådär. Han är visserligen det största spånet jag träffat, men Micke skulle aldrig göra sådär. Vi älskar ju dig.

Ljusen brinner vid tågspåret och där lade jag din cactus lime jag var skyldig dig. Du fick också blommor och ljus men vafan, jag vet ju att du inte bryr dig om sånt. Det är ju festis som är gott.
Jag hoppas så att det finns facebook i himlen, så att du kan se vad du ställt till med här på jorden och se hur många som faktiskt älskar dig. Alla hundratals människor som bryr sig om dig och som sörjer din frånvaro. Jag vet inte om du förstod hur omtyckt och uppskattad du var, hur glad jag är att du lät mig ta del av dig, lät mig få absorbera en liten del av all den glädje du så generöst delade ut.

Men jag ska inte leka offer, för även om jag kände mig nära dig, så finns det andra som stod dig så mycket närmre. Jag tänker på er alla, familj och vänner. En dag kommer allt kännas okej igen, och minnet av vår vän kommer återigen följas av ett leende och antagligen ett skak på huvudet, för vad har den killen inte gjort egentligen? Så modig, så galen, så bra. Tillslut för bra för den här världen.

Hej då Mikael Hedberg.
Ditt hjärta slår inte längre, men inom oss slår ännu våra.
Och dem slår för dig, alltid ♥